torsdag 5 oktober 2017

Jag klarade det faktiskt

Kommer ni ihåg DET HÄR inlägget? Om hur det kändes som om jag aldrig skulle lyckas ta körkort? Gissa vad som hände i förgår?

JAG KLARADE MIN FÖRBASKADE UPPKÖRNING!

Alltså va? Kan fortfarande inte fatta det. Jag klarade min uppkörning. Efter uppkörningen så kommer jag ihåg att jag sitter i bilen tillsammans med han jag genomförde uppkörning med (ingen aning om vad de har för officiell tittel), vi har precis parkerat vid trafikverket igen och han säger "I helhet är din uppkörning godkänd. Du kan köra på ditt ID fram tills dess att du får ditt körkort. Inom de närmaste dagarna kommer du få ett brev om vart du kan hämta ut ditt körkort..." och jag säger tack, jag säger vad roligt, och han fortsätter prata om hur han anmärkte på att jag låg i mitten körfältet lite väl mycket vilket man egentligen inte ska göra, och något mer jag inte kommer ihåg och sedan kliver vi ur bilen, jag hämtar mina saker ur bakluckan, han kanske säger något mer, minns inte riktigt, och jag går för att möta min pappa. Han frågar mig om jag klarade det, och jag säger ja, men jag fattar det fortfarande inte riktigt. Att bara sådär så var det över. 40 minuter i en bil med en random snubbe - eller okej, två faktiskt för hade en extra kille i baksätet som var under utbildning för att också bli sån som man kör upp med - och sen helt plötsligt så får jag, efter att ha övat inför dethär i över två år, köra på vägarna själv. Som i att det är lagligt att jag kör bil helt på egen hand nu. Hela grejen känns bara så bisarr.

När jag och min pappa sedan är i bilen påväg hem igen så berättar jag allt om uppkörningen, beskriver alla små missar jag vet att jag gjorde - och speciellt den förfärliga parkeringen jag avslutade med där jag knappt var i rutan (till mitt försvar stängde han "uppköraren" eller vad de kallas av bilen innan jag hann göra om den, vilket jag hundra procent hade tänkt göra eftersom jag visste att den var förfärlig, så ärligt talat, inte helt mitt fel). När jag börjar tänka tillbaka på det hela känns det så overkligt att jag nästan börjar tvivla att jag faktiskt blev godkänd. På att det faktiskt är över nu. Tänk om jag bara missuppfattade det hela? Tänk om han sa fel? Det kändes liksom för bra för att vara sant Att 40 minuter i en bil var allt som krävdes för att bli godkänd - jag som verkligen inte trodde att jag skulle klara det.

Sedan kommer jag att tänka på han killen i baksätet. Jag märkte inte av honom alls, utom i slutet av uppkörningen när vi alla klev ur bilen och han kommer fram och säger grattis till mig. Det är bland det jag kommer ihåg tydligast av allt som sades där på parkeringen vid trafikverket, och när jag minns det så tänker jag att jag måste ju ha klarat det för annars skulle han inte ha sagt grattis, eller hur? Jag vet inte varför men även om allt känns overkligt så tänker jag bara på den här helt främmande människan som gratulerar mig innan han vänder sig om och går in genom dörren till trafikverket igen och det är så jag ändå vet att jag fixade det. Det är så jag vet att efter allt arbete och all frustration och alla timmar jag lagt ner bakom ratten så har jag tillslut klarat det.

Det tog ett bra tag innan det hela sjönk in. Det var inte för än nästan en timme senare när jag och min pappa stannade för lunch på vägen hem som jag vände mig mot honom och sa "jag klarade det". Han började le, och det fick mig också att börja le och innan jag visste ordet av så hade leendet spridit sig över hela mitt ansikte och jag sa det igen. Jag klarade det. Och sedan skrattade jag, och det kändes så förbannat jäkla skönt. Jag klarade det. När jag väl hade sagt det så kunde jag inte sluta säga det. Jag sa det till min pappa flera gånger till. Jag berättade det för alla mina vänner. När jag kom till jobbet senare på eftermiddagen och jobbade med en av mina bästa vänner berättade jag det för henne flera gånger om. Och varenda gång log jag.

Jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det.

Jag klarade det faktiskt.

Fy fan vilken skön känsla det är ändå.

tisdag 19 september 2017

Inredningsexpert nästa

Vet ni vad jag älskar just nu? IKEA. Jag och två vänner var där i lördags för att köpa galgar och krukväxter (Sidenote: Hur mycket vuxenpoäng får vi inte för att vi tre nittonåringar träffades och åkte till IKEA tillsammans för att köpa galgar och krukväxter? På en lördag dessutom. Fredag kväll hade vi varit ute och festade, men lördag morgon fick vi ändå rulla ur sängen bright and early - och med det menar jag typ 11 - för att bege oss till IKEA. Då är man åtminstone lite vuxen, det måste ni ge mig). Vi planerade att bara stanna någon timme eller så, köpa våra galgar å krukväxter, kanske passa på att äta något och hälsa på en vän som jobbar där. Gissa när vi kom därifrån? Nästan fem timmar senare. Fem. Och fortfarande, allt vi köpte var galgar och krukväxter. Och lite sugrör (för, jag menar, varför inte).

Det är något med IKEA som får tiden att flyga. Man vandrar omkring där och samtidigt som om det tar en evighet, tar det liksom aldrig slut. Man hittar alltid något nytt och spännande att titta på. Varför det tog oss en sådan förbannad tid var troligen för att vi gick runt bland alla show-rooms (de där små rummen de inrett), vartenda ett (eller åtminstone alla vi hittade). De måste ju ändå vara bland det bästa någonsin. Varje rum är som att färdas rakt in i någon annans vardag och det är så spännande. Älskar att bara gå omkring och titta på alla detaljer, alla småsaker som gör ett rum sådär perfekt, se hur allt liksom hör ihop och skapar sin alldeles unika helhet.

Dessutom blir jag så väldigt inspirerad av IKEA. Man går runt där och bara, men oj, ett nytt och hippt sängbord för bara 299kr? Och en lampa för 150kr? Vad fina de skulle vara tillsammans. Och så vandrar man på några meter till och bara, nejmen kolla, kostar den där växten med kruka verkligen bara 99kr? Vilket kap den är ju skitfin!

Man dras liksom med. Och plötsligt har man fått för sig att man behöver allt. Doftljus, filtar, små dekorativa kaktusar, sidobord, ny skrivbordsstol, speglar, prydnadskuddar i mängder och bara allt. Jag kom hem efter det och gick seriöst in på IKEAs hemsida för att fortsätta min insperationsjakt och satt och planerade hur jag skulle möblera om hela mitt rum, och sen hur jag skulle möblera hela min framtida lägenhet, och det tog liksom inte stopp. Eller, jo, tillslut när jag insåg att så jäkla mycket pengar har jag inte så jag kan köpa en ny säng, fårtölj och garderob. Då fick jag ta och börja lugna ner mig.

Men nu sitter jag här, och vet ni vad, imorgon ska jag till IKEA igen. För att köpa nya kuddar och ett nytt täcke, lite prydnadskuddar, kanske ett sängbord och en ny spegel. För även om jag inte har budgeten att bygga ett helt jäkla slott som innehåller hela IKEA-katalogen, så kan jag ju passa på leva ut mina drömmar lite grann i alla fall.

Puss på er!

måndag 11 september 2017

Så var det det här med att ta körkort också...

Alltså Herre Gud. Är det bara jag, eller är det förbannat svårt att köra bil?

Ibland kan jag titta på en gata, typ sitta vid busshållsplatsen och blicka ut över vägen, och bara tänka att varenda en av de här människorna de klarade de ju. Varenda en som svischar förbi var och varannan sekund, de lyckades. Sanningen är att miljontals har fixat det, bara i Sverige*. Så otroligt många före mig har tagit körkort.

Så, varför är det då så himla svårt för mig?

Jag har övningskört i snart två och ett halvt år, vilket är löjligt länge. Jag ska köra upp om mindre än en månad, men ändå känner jag mig så väldigt oredo. Det känns liksom bara aldrig som om jag blir bättre. Eller jo, bättre blir jag ju, men det känns aldrig som om jag blir bra. Så kan man kanske uttrycka det. Jag gör ju misstag hela förbannade tiden. För bara ett par veckor sedan missade jag att det var stopplikt på ett ställe, för några dagar sedan missade jag den enorma skylten som visade på avfarten mot Stockholm som jag skulle tagit och idag blinkade jag åt fel hål när vägen delade sig i två filer för att jag just svängt in på vägen och glömt att slå av blinkersen. Eftersom min pappa sedan var långsam med att berätta vilken fil jag skulle in i låg jag liksom mitt i vägen när de två filerna kom och blev stressad och svängde in i vänsterfilen lite snabbt, utan att titta ordentligt. Eftersom jag blinkat åt höger hade bilen bakom börjat att köra om mig på vänster sidan in i vänsterfilen resulterade  det i att vi höll på att krocka när jag började svängde in i vänsterfilen framför honom. Ny som jag är fattade jag inte att jag just fuckat upp förens han i bilen bakom la sig på tutan. Den här killen (alltså fan för honom vill jag bara säga) fortsatte att tuta maniskt i säkert över en minut i sträck (driver inte ens) och såg hur han verkligen låg på tutan aggressivt bakom mig i bakspegeln, och det hela gjorde mig skitstressad - så stressad att jag bara försöker köra ifrån honom (fel reaktion, jag vet) och missar en stopplikt. Igen. Alltså hjälp mig. Alla dessa saker är ganska så grova misstag som skulle ge mig underkänt på uppkörningen alla gånger om - speciellt dagens incident.

Sen förstår jag självklart att alla gör misstag. Hundra procent redo kommer man väl aldrig vara, men jag gör så många misstag, och jag gör dem hela tiden, och vad jag inte förstår är hur man lär sig att inte göra misstag för det går liksom inte. Jag kör och jag kör och jag kör, för jag vet inte vad jag annars ska göra för att lära mig, men ändå blir jag aldrig riktigt bra. Det är så frustrerande hela grejen.

När jag sitter där vid busshållsplatsen och blickar ut över alla bilar som susar förbi då tänker jag att om alla de klarade det, då måste jag också kunna klara det. Men sedan sätter jag mig i bilen och gör något som glömmer att slå av blinkersen och får en bil som tutar på mig som om jag var någon från "Sveriges värsta bilförare" (kommer någon annan ihåg den tv-serien?)  och då känns det inte så lätt längre.

Kan det vara så att vissa människor bara är skapta för att endast åka kollektivt?

Nejmen det där lät alldeles för deprimerande. Vi stryker det. Jag ska ta körkort, om det så tar mig en hel drös med tutande bilar och ett flertal uppkörningar. Jag menar, jag kan ju inte kommit såhär långt för att ge upp, eller hur?

*Sidenote: Googlade just detta för att se om det faktiskt var sant, och upptäckte att enligt mestmotor.se har 6,3 miljoner människor körkort i Sverige (eller ja, hade i alla fall 2016 enligt artikeln). Alltså, va? 6,3 MILJONER. Det är väldigt måna människor. Nu känns det ju bara ännu värre att jag knappt klarar av det. Jesus Kristus, det är så många som klarat det. Nu måste jag ju göra det.

tisdag 5 september 2017

Ibland inser vi inte hur bra vi har det

Vet ni vad som suger med att inte gå i skolan längre? Att man numera behöver betala sina egna busskort. När man gick i grundskolan och gymnasiet fick man en skolbiljett gratis i början av varje termin och genom att betala typ 600 spänn kunde man lägga till en fritidsbiljett och på så sätt åka dygnet runt.

Nu kostar det mig 550 kronor att kunna åka dygnet runt i en månad. En månad. Lika mycket pengar som jag betalade för att kunna ta sig runt obehindrat med all kollektivtrafik i Stockholm på ett helt halvår, måste jag nu betala varje månad.

Fan.

I skolan fick man också gratis lunch varje dag. Gratis freaking mat. Det är så väldigt underskattat. Nu när jag jobbar måste jag antingen laga mat dagen innan som jag tar med eller köpa något samma dag (vilket är dyrt). Det var så himla lyxigt att bara få mat serverat varje dag utan att man direkt behövde göra något.

Vad jag inser nu när jag sitter här och måste börja betala 550 spänn för mitt busskort i månaden och fixa matlåda och betala skatt och andra tråkiga vuxna saker, är att det är så enkelt att ta saker för givet. Att inte uppskatta det man har förens man plötsligt inte har det längre, och det låter så himla överdrivet när det handlar om busskort, och skollunch. Men det är ändå två saker som funnits i min vardag varenda dag nästan hela mitt liv fram tills nu, saker jag bara fått. Det är så enkelt att inte inse hur priviligerad man är.

Här om dagen kom en gammal dam fram till mig i kassan och berättade att hon uppskattade hur trevliga personalen var där jag jobbade, jag sa att det var väldigt roligt att höra och då sa hon till mig att hon tyckte att man måste säga till när man är tacksam för någon. Att det är något som så många inte gör längre, men att det är viktigt. Att visa tacksamhet och uppskattning, och det hela gjorde mig bara så himla glad. Men det fick mig också att fundera på hur lätt det är att bara inte vara tillräckligt uppmärksam för att vara tacksam för det man har just för att man har det. För att man tar det för givet. Vilket egentligen är så väldigt synd.

Billiga busskort och gratis mat är saker jag inte ens tänkte på att jag hade förens jag inte hade dem längre. Vad som slår mig dock när jag sitter och skriver det här är att jag nu har en hel del annat att vara tacksam över istället, som att jag har ett jobb som jag ändå är helt okej nöjd med, att jag inte längre behöver plugga någon matte och att jag fortfarande har ungdomsrabatt på busskort och inte behöver betala 830 kr i månaden som vuxna (jag menar tack gode Gud, jag som tyckte 550kr var mycket). Och kanske är det dags för mig att börja uppskatta de sakerna innan jag går vidare i livet och får andra saker att vara tacksam över. Att ta till vara på det jag har här och nu.

Kram på er!

torsdag 31 augusti 2017

"En garde, things are just things they don't make you who you are"

"I heard you die twice, once when they bury you in the grave
And the second time is the last time that somebody mentions your name
So when I leave here on this earth, did I take more than I gave?
 Did I look out for the people or did I do it all for fame?"

För att jag lyssnat på den här sången på repeat ca tre miljoner gånger den senaste veckan och kommit fram till att jag typ älskar den. Och just det här stycket kan jag bara inte få ur huvudet, och just för att det har varit fastklistrat där i flera dagar har det fått mig att tänka en hel del på vad man lämnar efter sig i livet. Det i sin tur får mig att tänka på det där Augustus säger i The Fault in Our Stars "The marks humans leave are too often scars". Både Macklemore och Augustus är inne på samma spår. Att vi antingen kan lämna det här livet med att världen är en bättre plats än när vi kom eller tvärt om. Vi alla lämnar märken, men beroende på hur vi väljer att leva kommer vi lämna olika typer av spår. På miljön, på samhället och på människorna omkring oss. Det är värt att tänka på ibland, vad våra handlingar har för konsekvenser. Hur kommer folk minnas oss, varför kommer de minnas oss och vilka ärr kommer vi lämna efter oss på den här planeten? Kommer vår omvärld ha blivit bättre för att vi funnits i den? Eller tog vi mer än vi gav tillbaka?



Jag lägger in musikvideon så ni kan lyssna på låten själva, men också för att den är så otroligt gulligt och kanske kan få er att le lite en grå torsdagskväll som denna.

Ha det gott!

söndag 27 augusti 2017

Det goda i världen

Veckan som gått har varit en hel massa saker. Många stunder har varit fantastiska, andra har varit mindre bra, men vad jag framförallt känner att jag kommit på mig själv med att tänka om och om igen är hur många godhjärtade människor det ändå finns i världen.  Vissa dagar växer verkligen min tro på mänskligheten på grund av de minsta små grejerna som sker i vardagen och den här veckan har varit fylld av sådana. Här är anledningarna varför:

1. På tisdagsmorgonen klockan 7 (kan man tänka sig ett bättre sätt att starta dagen på) var jag hos tandläkaren för att laga ett hål i min tand. Tandläkaren och tandsköterskan (heter det tandsköterska? Låter inte helt rätt, men inte helt fel heller. Aja ni förstår vad jag menar) som lagade mitt hål var så himla gulliga och hjälpsamma. Jag gick in dit och förväntade mig det absolut värsta eftersom jag aldrig lagat hål tidigare och gick ut därifrån riktigt nöjd med en aning avdomnad överkäke och tanken att det är ju inte så illa ändå. Det är klart det inte är behagligt att någon borrar i ens tand direkt, men eftersom de som tog hand om mig var så snälla och duktig gick jag därifrån mycket mer positiv och glad än jag var när jag kom och man kan ju tänka sig att det brukar vara tvärtom när man precis gjort något jobbigt. Tycker det är lite fint ändå, att två främlingar lyckades ändra min syn på något till det bättre. 
2. Påväg hem från bussen samma kväll (för er som inte vet det finns det inga gatlyktor där jag bor så det är nästintill becksvart när solen gått ner) stannade en kvinna sin bil bara för att fråga om någon mötte mig (också för er som inte vet har större andelen av de som bor i mitt område ganska långt att gå till bussen eftersom vi enbart har en busshållsplats. Jag är en av dem som bor närmast och för mig tar det ändå en kvart att gå) eller om jag ville ha skjuts någonstans. Jag tackade nej för varje gång någon bjuder mig att kliva in i deras bil börjar varningsklockor ringa i huvudet på mig från min barndom när min mamma varnade mig att vad jag än gjorde aldrig någonsin kliva in i en främmande persons bil. Så jag sa att jag bor ändå precis här i närheten, men tack ändå, och hon sa okej ha en bra kväll och jag sa detsamma och hon körde iväg. Men en fin gest är det ändå. Att erbjuda sig att hjälpa någon man inte känner, att bara göra något för någon annans skull.
3. I fredags så var jag och två vänner påväg hem på tunnelbanan någon gång runt två på natten efter att ha varit på fest hos en vän. På tunnelbanan möter vi en tjej som har haft alldeles för mycket att dricka. Hon pratade med någon i telefon och var synbart upprörd, verkade inte riktigt veta vart hon var eller vart hon skulle och var väldigt svår att få kontakt med. I ett sådant läge, ensam och berusad sent på natten, är man väldigt utsatt. Hon slog sig ned vid fyrasätet på där jag och mina två vänner satt. Efter en stund lutade sig min ena vän fram och frågade om hon kunde hjälpa henne med något, men hon fick ingen riktig kontakt. Lite senare efter det lutar sig en tjej från fyrasätet bredvid oss fram hon med och frågar vart den här tjejen bodde och vart hon var påväg. Det slutar med att hon fick ur henne vilken station hon skulle av på och hon fick prata med personen som tjejen pratade med i telefon, så hon visste att hon var okej och hade någon som hjälpte henne. Efter det såg vi alla till att hon kom av på rätt station och fortfarande pratar med sin vän i telefonen så hon kunde hjälpa henne hem. Efteråt, när vi också kom av tunnelbanan och gick hem till min vän, så kände jag mig bara så rörd, rörd över mina vänner som hjälpte till, rörd över den där random tjejen som klev in och gjorde vad hon kunde. Rörd över oss som mänsklighet. För att den här tjejen som behövde hjälp fick det, av människor hon inte alls kände och som inte fick något tillbaka. För att de bara brydde sig. Det är ganska fint ändå, att människor utan någon annan koppling än att vi alla är människor, genuint kan bry sig så mycket om varandra.

Jag vet inte, vissa dagar kommer jag hem och tänker att det finns ändå så väldigt många godhjärtade människor i världen. Människor som dagligen gör något litet extra för att hjälpa andra utan att förvänta sig något tillbaka. Som bara gör det för att de tror på det goda i världen och det är så de vill leva. Jag hoppas jag är en sådan människa. Jag vill vara det. Jag försöker. Kanske är det inte alltid tillräckligt, men det är en början. Och tanken på att världen ändå är full av sådana människor får mig att le lite mer och sova lite lugnare om natten och det är värt ganska så mycket.

Ta hand om varandra och kram på er.

lördag 19 augusti 2017

Och så var sommaren tydligen slut

Igår så satt jag och en kompis på tunnelbanan tillsammans och scrollade lite slött igenom instagram för att upptäcka att gymnasiet vi brukade gå på (känns fortfarande konstigt att säga "brukade gå på" och inte "går på") hade skolstart samma dag.

Jag menar va? Är sommaren redan över?

Med tanke på att vi är en bra bit in i augusti är det ju inte konstigt att skolan börjar för alla igen, men det känns konstigt. För jag börjar inte skolan igen. Och just för att jag inte börjar skolan igen har jag inte räknat dagarna tills sommarens slutdatum som man annars alltid gör. Jag har helt ignorerat det faktum att sommaren snart är slut och att saker och ting kommer förändras. Som alla tidigare år har jag inte haft en dag inringad i min kalender som säger "ta-tag-i-ditt-liv-det-är-dags-att-gå-tillbaka-till-vardagen-igen". Och jag antar att det är för att min vardag inte är densamma längre.

Sommaren har gått så snabbt. Den har bara susat förbi. Och nu är den över, och alla går tillbaka till sina normala liv och här sitter jag och måste figurera ut hur min nya vardag ser ut utan att studera på heltid. Min vardag som en blandning mellan deltid och heltidsanställd på en snabbmatsresturang (glamoröst jag vet).

På ett sätt känns det så skönt att inte börja skolan igen. Att inte behöva gå upp 5:50 varenda morgon eller ha ångest över mattelektioner och franskaprov och muntliga redovisningar. Att inte behöva sätta sig och plugga varenda jäkla dag när man kliver genom dörren hemma.

Å andra sidan är jag inte heller särskilt sugen på att jobba fyra dagar i veckan med att torka bord, servera mat och handskas med otrevliga och stressade kunder för minimilön. Men, jag menar, det är det enda jobb jag har för tillfället och jobba är ju något man är ganska beroende av nu när studier inte är ens primära sysselsättning längre.

Usch, jag känner mig bara inte redo för att sommaren ska vara över än. Så länge det var sommar kändes det bara som vilket sommarlov som helst. Ingen skola, alla var lediga, inga tankar på framtiden. Skillnaden för mig nu är att medan alla andras sommarlov tar slut fortsätter mitt in i det okända. Sommaren visste jag hur jag skulle hantera, det var inget nytt, men det som kommer nu, det är något annat. Något outforskat som jag inte känner mig redo att ta mig an än.

Aja, jag får väll se det från det ljusa sidan. Jag må vara förvirrad och inte ha en aning om var jag gör med mitt liv, men jag slipper åtminstone gå upp 5:50 som de som börjar gymnasiet igen nu (suckers). Alltid något.

Ha det gott allesammans!

lördag 12 augusti 2017

Mitt helgtips till er

Vet ni vad jag gjorde igår och i förgår? Jag sov hos en vän och så  kollade vi på den första och andra filmen av The Sisterhood of the Traveling Pants (Varning för spoilers). Fy fasen vad bra de filmerna är ändå. Känner att de helt klart är underskattade. Var sådan nostalgi att se dem igen.

De är så fina båda filmerna. Grät rakt igenom båda, inte för att de är sådär jättesorliga direkt, men för att de är just fina. För att vänskapen är så himla fin mellan Carmen, Bee, Tibby och Lena. För att de i grund och botten alltid finns där för varandra, och åker över land och hav för att stötta den som stöttning behöver. För att det de har är så äkta på något sätt, så genuint och vackert. Och sen bara för att de också går igenom så väldans mycket som är både sorgligt och fint.

Så jag låg där bland kuddarna och grät över Baily (ärligt grät jag mest över Baily för alltså fy fan vad sorgligt ändå) och Bees mamma och Carmens pappa och Tibby som åkte och var med Carmens mamma under förlossningen, över deras vänskap tillsammans och för att alltihop bara var så förbaskat fint.

Sedan igår fick jag min mens och insåg att, ehm, hej PMS. Plötsligt framstod det som lite mer rimligt att jag snyftat mig igenom hela Carmens pappas bröllop som inte ens var känslosamt och typ allt det andra också. Efter det insåg jag även att alla andra som tittar på filmerna kanske faktiskt inte bölar sig igenom två chickflicks om ett tjejgäng som skickar ett par jeans mellan sig. Menmen, ibland blir det så.

Hursomhelst är de fortfarande riktigt fina filmer. För att vänskapen i dem är fin, men även för att det finns en hel del fina budskap där i också. Så har ni inget att titta på i helgen så är det mitt helgtips till er. Poppa lite popcorn, ta med er en vän eller en hund eller något om ni känner för det, kryp upp i soffan med en filt (och lite näsdukar om ni råkar vara lika blödiga som jag är när jag har PMS) och kolla på filmerna. De har lite av allt.


Ha en fin helg allesammans.
Kram på er!

tisdag 8 augusti 2017

Det här med att allt tolkas

Vet ni jag har en ny plan för att börja blogga igen.

Jag ska bara tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva. Och sen får vi se vad det blir av det hela, vad som kommer ut.

Jag vet inte, det känns som om jag drar mig för att skriva någonting alls dessa dagar. Dels för att jag har ca noll insperation men också för att allt man skriver som läses av någon annan tolkas ju också. Bara för att jag säger något, betyder det inte att alla hör samma sak som jag säger. Bara för att jag skriver något betyder det inte att det uppfattas på samma sätt av alla som läser det, som det var menat när jag skrev det. Det sker alltid något där. När informationen går från en person till en annan, och just det har alltid skrämt mig lite. För tänk om folk missuppfattar det jag skriver, eller inte förstår det, eller inte gillar det.

En del av mig tänker att, va fan, då kan de väll dra till någon annan internetsida då, det är ju inte som om det är någon brist på andra ställen att hänga på på internet direkt.

Men samtidigt, lite läskigt är det ju. För, jag menar, vi vill ju bli omtyckta, visst vill vi?

Sen så är det ju typ bara två pers som läser min blogg, så förstår att det inte är en jättestor grej. Men, varje gång jag klickar på den lilla "publicera"-knappen när jag skrivit ett inlägg så skickas ändå mina ord ut i det stora oändliga universum som är internet, och sen finns de där. Finns där för alla att komma åt, och läsa, och tycka och tänka precis vad de vill om. Då måste jag stå för dem, oavsett om det bara är två personer som läser dem - och det är alltid lite lite läskigt. För tänk om folk läser något annat än det jag menade att skriva, då måste jag fortfarande stå för det. För det är mina ord.

Wow, det här blev betydligt djupare än jag trodde. Den här "tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva" det kanske funkar ändå. Håll tummarna för mig.

Godnatt mina vänner!

torsdag 27 juli 2017

Frihet kommer också med ett pris

För första gången på länge har jag inte någon plan.

För över en månad sendan gick jag ut gymnasiet. Om mindre än en månad skulle jag i vanliga fall börjat skolan igen. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, börjat skolan igen i augusti. Så har det bara alltid varit, men den här gången är saker och ting annorlunda. Den här gången tar sommaren inte slut på samma sätt som den brukar. Den här gången finns ingen bestämd väg att fortsätta följa, och det skrämmer mig mer än jag vågar erkänna. För en gångs skull vet jag inte vad som händer i höst, jag vet inte vad som händer om en månad, eller om ett halvår eller ens om ett år. Jag har ingen jäkla aning och det är läskigt som fan.

I slutet av gymnasiet snackade vi så mycket om att bli fria, men nu, när jag väl står här, känns det inte som jag hade föreställt mig. Det är först nu när jag gått ut gymnasiet som jag inser att det fanns en trygghet i att alltid veta vad som skulle hända här näst, i att ha en utstakad stig framför sig att följa. Nu är jag plötsligt ensam med ansvaret om min framtid, och det är ändå ett ganska så tungt ansvar. Frihet kommer också med ett pris. Frihet har också villkor.

Allt det här skrämmer mig, för för första gången känns det som om det är jag och bara jag som är ansvarig för vad som händer härnäst. Och jag har ingen förbaskad aning om vad jag ska göra med det ansvaret. Vad jag ska välja och hur jag ska gå vidare. Vad händer om jag väljer fel? Om jag fuckar upp? Allt det här skrämmer mig för nu måste jag ta reda på vad jag vill, och hur fan listar man ut vad man vill ha här i livet? Hur tar man reda på sånt när man är nitton år gammal och knappt ens har börjat leva än?

För första gången på länge har jag inte någon plan och det skrämmer skiten ur mig.

Kram,
Kimberly

onsdag 12 juli 2017

Varning för klyschor

Vet ni vad, jag brukade hata att vara spontan. Det gick liksom inte. Att vakna upp på morgonen och inte veta vilken tid man skulle åka iväg och möta någon - eller om man ens skulle träffas. Att sova över hos någon och bara inte ha några planer dagen efter och hänga där hela dagen. Ta saker å ting som de kommer. Inte ha allt planerat. Allt det stressade mig något otroligt.

Ärligt ger det mig fortfarande lite ångest ibland - men över lag känns det inte så jobbigt längre. Faktum är att endel av mina bästa stunder den senaste tiden har kommit av att jag varit spontan. Ibland gör jag något spontant och jag tänker att det där med att vara spontan är gravt överskattat - men andra gånger upplever man sånna där ögonblick som inte går att planera och det är ganska så fint. Jag tror att lära sig att ta livet som det kommer är en del av att växa upp, eller åtminstone för mig. Det känns som om det har fått mig att växa som människa att bli mer flexibel och inse vad som verkligen spelar roll, vilket är att vara omgiven av personer man tycker om. Och att det inte är hur detaljerade planer man har som avgör hur roligt man kommer ha. Om alla bara har en bra inställning och en gnutta fantasi kan man ha precis lika roligt ändå (Gud vad klyschigt det där lät, men det är ju sant, visst är det?).

Igår hade vi picknick med jobbet och trotts att jag inte visste vilka som skulle stanna eller hur länge vi skulle stanna eller vad vi skulle göra hade vi riktigt kul. Vi tog det som det kom, vi bara umgicks - vilket låter töntigt men det var mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Som någon med en aning gnutta kontrollbehov måste jag lära mig att slappna av i bland och inte tro att allt kommer gå åt helvete, bara för att det inte går som jag hade tänkt mig. Jag menar, kvällen slutade med att vi satt å kelade med en kolegas kattungar klockan halv ett på natten (ärligt talat, är inte kattungar det bästa som finns). Sånt går inte riktigt att planera för.

Att ta livet som det kommer låter kanske som världens största klyscha, men när jag väl tänker på det ett tag så känns det ändå som ett jäkligt bra råd.

Kram,
Kimberly

fredag 2 juni 2017

Två skoldagar kvar

Just nu sitter jag och pluggar. Eller tja, “pluggar”. Har inte blivit så mycket gjort om jag ska vara ärlig - just nu sitter jag ju och skriver det här inlägget, vilket säger ganska mycket om hur fokuserad jag är för tillfället. Usch, jag är verkligen så färdig med allt skolarbete. Min motivation har dragit så långt åt fanders att jag inte ens vet hur jag ska hitta den längre. Kanske ligger den på en strand i grekland eller något annat varmt ställe och sippar på någon fruktig och söt drink. Helst med ett paraply, har alltid velat dricka en drink med paraply.

Jag å andra sidan ligger inte på någon strand. Jag sitter vid mitt skrivbord med hörlurarna i öronen och försöker desperat få klart den sista uppgiften innan studenten. Jag får kämpa vidare utan min motivation.

Men hur färdig jag än är med allt som ens kommer i närheten av att vara skolarbete, så känner jag mig ändå inte redo att gå ut skolan för gott. Att ta studenten. Att påriktigt vara färdig.

Jag har liksom en krypande känsla av underliggande panik. Snart är det ju slut. Över. Jag insåg idag att vi har två skoldagar kvar. TVÅ. Är inte det bland det sjukaste någonsin. Det är ju ingenting alls. Två dagar till i skolan och sen kommer allting bli annorlunda. Jag har liksom alltid gått i skolan, och snart kommer jag bara inte göra det längre.

Gud det är som att gå ut nian all over med all ångest över allt som kommer förändras och alla man kommer lämna bakom sig. Men på något sätt är det annorlunda, för nu finns inte längre någon tydlig väg att följa. Efter grundskolan var det självklart att man skulle plugga vidare på gymnasiet direkt - det gjorde ju alla. Men nu, nu kan man ju göra vad fan man vill. Och något med det är bara så skrämmande.

Förändring är läskigt. Jag gillar mitt liv som det är nu. Jag gillar att gå till skolan och jag gillar att träffa de jag träffar i skolan. Vem vet hur det kommer bli nu. Det läskiga med att tvingas till förändring när man redan har det bra, för chansen finns ju där att saker och ting kommer bli sämre. Den chansen finns alltid. Jag antar att det är därför vi så ofta vill hålla kvar vid det vi har, att det är därför vi är så rädda för att släppa taget.

Men möjligheten finns ju faktiskt där att saker och ting kan bli bättre också, visst gör den.

Två skoldagar och sedan antar jag atr det är dags för mig att ta reda exakt vad som väntar sen.

Nu ska jag försöka plugga på riktigt så jag får in den här uppgiften idag. Ha det gott!

Kram
Kimberly

lördag 13 maj 2017

Någonting som gör mig lycklig

Vet ni vad jag älskar för tillfället? Solsken. Och vet ni vad jag älskar nästan ännu mer? Vad solskenet gör med folk. Alla blir så glada och optimistiska, och plötsligt ser man folk i kjol, shorts, solgalsögon och sandaler fastän det fortfarande bara är ca 13 grader varmt ute. För att alla passar på. Plötsligt kryllar det av människor utomhus, folk promenerar, tar en glass tillsammans, eller bara sitter på en bänk någonstans och njuter. Och alla verkar så glada. Jag vet inte om det bara är jag, men det känns som om solskenet sprider en sådan glädje och jag älskar det.

Det är ändå något av det bästa med att leva i ett land med kyla större delen av året - när sommaren och värmen väl kommer, då jävlar. Alla är liksom så himla redo. Vi har längtat så mycket efter just solen så när den kommer, då kan lite solsken göra hela vår dag. Det känns som om vi tar tillvara på det så mycket som det bara går, och det är ganska fint ändå. Ja, större delen av året lever vi kanske i kyla, men fasen vad glada vi blir den delen när vi inte gör det.

Det är nästan så att den här vårsolen (om man nu fortfarande kan kalla det vår i mitten av maj? Borde ju börja dra sig mot sommar kan en tycka, men det är tamejfan inte sommarväder när det inte varit över 20 grader en endaste dag hittills) gör upp för alla månader av kyla, eller vad säger ni? Åtminstone känns det som det när man strosar fram på gatan i bländande solsken, med solglasögonen på, jackan av, doften av gräs och träd (och jag vetefan vad mer, men somrigt luktar det) i näsborrarna, och fågelkvitter i bakgrunden.

Kanske känner jag för att ta tillbaka det här i januari när man står och fryser i 17 minus med snö upp till knäna och väntar på bussen som är en halvtimme sen trotts att det enligt SLs hemsida bara är "några mindre förseningar". När man tappar känslan i fingrar och tår så fort man vistas utanför huset i lite mer än fem minuter och får ha 300 lager kläder på sig bara för att ta sig till skolan.

Men just nu? Just nu tänker jag bara passa på och njuta så mycket jag bara kan, och gå ut och ta till vara på de sista strålarna solsken.

Ha det gott allesammans!
Kram
Kimberly

måndag 8 maj 2017

Är tobaken värd det?

Visste ni att det mellan 2010 och 2012 dog 12 000 personer pågrund av tobak i Sverige. Med tanke på att det är 8736 timmar på ett år, innebär det att det dog mer än en person i timmen. Mer än en person i timmen. Bara i Sverige. Det är helt jäkla sjukt. Och då ska vi ändå komma ihåg att Sverige använder relativt lite tobak jämfört med många andra länder. I världen dör sex miljoner pågrund av tobak varje år. Delar vi det på timmar får vi nästan 687 personer i timmen.

Jag säger det igen: 687 personer i TIMMEN. Varje dag.

Alltså va? Hur jävla sjukt är inte det ändå. Och detta väljer folk, helt frivilligt? Ibland förstår jag mig verkligen inte på världen.

Sen menar jag, visst, fine, hade detta varit allt det fanns att klaga på gällande tobak, att det var skadligt för individen, då hade jag kanske kunnat lämnat det där. Folk får väl välja att göra vad fasen de vill när det gäller dem själva, även om de väljer något som långsamt tar död på dem. Även om jag personligen tycker det är ett korkat val, så vem är jag att säga vad som är rätt och fel. Din hälsa, ditt val. (Med det sagt: Kids, börja för fan aldrig använda tobak).

Men, nu är det ju långt ifrån så enkelt. Faktum är inte bara att tobak är dåligt för individen, det är dessutom extremt dåligt för miljön, bidrar till ökad fattigdom och svält, och tobaksindustrin använder sig av sjuka mängder barnarbete. Argumentet att använda tobak är något som bara skadar en själv, det håller inte längre. För det är inte bara du som tar konsekvenserna för tobaken du använder idag, de hamnar på många andra också.

"Argumentet att använda tobak är något som bara skadar en själv, det håller inte längre."

Om du som röker skulle få lungcancer vid 65 års ålder, ja då har du kanske ingen annan att skylla än dig själv. Du valde ju faktiskt att börja röka och du valde att fortsätta. Men, barnen (en halv miljon för att vara mer exakt) som jobbar på tobaksplantager för att deras föräldrar är skuldsatta och inte har råd med arbetskraft, och drabbads av nikotinförgiftning från plantorna, eller blir sjuka av det starka bekämpningsmedlen - de har inte sig själva att skylla. De hade inget val. Alla de bönder som luras skriva på komplicerade kontrakt de inte förstår som skuldbelägger dem och tvingar dem att leva kvar i fattigdom, de har inte heller sig själva att skylla.

Problemet ligger hos tobaksföretagen. De som tvingar sina anställda att använda sig av giftiga bekämpningsmedel, som rekryterar bönder genom moderna former av slaveri som skuldslaveri och kontraktsslaveri, som ser mellan fingrarna på barnarbete och som inte ser till att de som arbetar på plantagerna har tillräckligt med skydsutrustning för att inte bli sjuka. Tobaksföretagen som tjänar sjuka summor pengar på att utnyttja dem som redan har minst. Tobaksföretagen som kan fortsätta med det här för att konsumenterna, för att vi, fortsätter att köpa deras produkter.

"Tobaksföretagen som tjänar sjuka summor pengar på att utnyttja dem som redan har minst."

Jag har suttit och tänkt hela eftermiddagen, och jag kan för mitt liv inte komma på något som skulle kunna vara positivt med att använda sig av tobak, en enda sak som gör det nödvändigt eller viktigt för oss att prioritera i samhället idag. Inte en endaste (håller ni inte med får ni självklart upplysa mig om vad ni ser för positivt med det i kommentarerna, det är ju inte helt omöjligt att jag har fel). Åtminstone inte med tanke på hur förfärliga konsekvenserna är. För dig, för samhället, för världen. Så varför fortsätter folk?

Jag har inget emot folk som röker eller snusar eller på något annat sätt använder sig av tobak - jag känner att det är viktigt att få det sagt. Jag känner jättemånga hur fina personer som helst som konsumerar tobak. Det här handlar inte om att vara en bra eller dålig människa, det handlar om att göra ett val som påverkar dig själv, din omgivning och världen väldigt negativt. Jag kan respektera och älska personer trotts att de gör ett val jag själv inte alls tror på.

För i slutendan är det väll just det det handlar om. Att det är ett val. Att använda tobak är något man väljer. Och är det något du väljer, då måste du också veta vad det är du väljer, vad du stöttar. Är det något du kan stå för?

"För i slutendan är det väll just det det handlar om. Att det är ett val."

Sen ska inte jag inte få det att framstå som om jag sätter mig själv på någon pedestal. Bara för att jag inte röker eller snusar betyder inte det att jag aldrig köpt något som tillverkats av barnarbete utan mitt vetande, det är mycket möjligt. Det betyder inte att jag aldrig använt något som är dåligt för miljön eller skadligt för hälsan. Det har vi nog alla, vi är människor, ingen av oss är perfekt. Men, just tobak - jag vet inte varför det känns extra viktigt. Kanske för att det i min åsikt bara är så otroligt onödigt på alla sätt och vis. Det är så många världen över som behöver lida för att skapa en produkt som ändå bara leder till sjukdom och död. Som bidrar till fattigdom, miljöförstöring och barnarbete. Som är anledningen till att 687 personer dör i timmen.

Jag antar att vad vi alla kanske borde fråga oss är detta: Är tobaken värd det?

Avslutningsvis vill jag bara säga att all inspiration till det här inlägget kom från A Non Smoking Generation som var på vår skola förra veckan och höll i en föreläsning som heter Tobaksbarn. Ni kan läsa mer om A Non Smoking Generation och vad de gör HÄR, och läsa mer om Tobaksbarn HÄR. Det är också från dem större delen av informationen i det här inlägget kommer.

Ha det gott och gör kloka val allesammans!
Kram
Kimberly

torsdag 4 maj 2017

Sömnbrist delux

Jag har sovit tre och en halv timme i natt.

Tre och en halv timme.

Det är alldeles för lite. Nu på bussen hem somnade jag och sov så ordentligt att damen som satt innanför mig behövde väcka mig när hon skulle av. Det var ju lagom pinsamt.

Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig sovit så lite under hela min gymnasietid, som jag gjort den senaste veckan. Jag har gått på tre skivor (alla på vardagar med skola dagen efter), haft mösspåtagning (woop woop), jobbat två pass och redovisat mitt nationella tal i svenskan (som jag skrev mitt i allt detta och blev klar med kvällen innan och sen fick sitta uppe och plugga in halva natten. Lagom stabilt sådär).  Jag menar, alltså what? Hur mycket har jag inte lyckats samla på mig på en och samma vecka?

Jag är egentligen ingen överdriven partymänniska - jag tittar tillbaka på den gångna veckan och skakar på huvudet åt mig själv. Varför tog jag mig an så mycket på en och samma gång, varför började jag inte plugga på allt det jag behövde plugga tidigare, varför prioriterade jag inte min sömn mer? Men, å andra sidan, har det varit en förbaskad rolig vecka också. En såndär vecka som det verkligen känns som om man kommer minnas. En såndär vecka som det känns som man kommer berätta för sina barnbarn om i framtiden: "När jag var ung, ja då partade vi som galningar, då var jag ute och dansade till två på natten tre dagar i rad, trotts att vi hade skola dagen efter..."

Jag kommer att vara en sådan förebild.

Nej men ärligt känner jag att man får göra sånt här ibland. Man får ta det som det kommer, man får stanna ute tills kväll har blivit natt, man får dansa tills fötterna värker och man får komma hem när man bara är några timmar från gryningen. Det är ju som sagt för det mesta ändå galet kul. Och är det någon gång man ska göra det, jamen då är det väll nu antar jag. Man får passa på medan man fortfarande är ung, som min farmor skulle säga (eller så är det jag som brukar säga så? Håller inte riktigt koll längre).

Apropå farmor, vet ni vad jag fick för klassens på vår skiva i onsdags?

Klassens Malou efter tio.

Fattar ni? För att jag är som en pensionär (åtminstone tror jag det är därför). Först var jag lite förvirrad, men ju mer jag tänkte på det, ju mer kände jag att det stämde in. Jag menar, är man 19 och stickar sina egna halsdukar, ja, då får man kanske lite skylla sig själv.

Nu ska jag gå och lägga mig, ha det gott!
Kram
Kimberly

* Det här inlägget skulle kommit upp igår kväll, men va så trött att jag glömde publicera det hehe. Men nu är det här!

söndag 30 april 2017

Baksidan med att gå ut och dansa på klubb

Jag gillar att gå ut på klubb. Jag gillar musiken, att få släppa loss, att umgås med mina vänner - men framför allt gillar jag att dansa. Jag älskar att känna pulsen i musiken, att röra mig till rytmen och bara vara. Jag, musiken och beatet som dunkar i kroppen.

Det finns bara ett problem: att gå ut handlar sällan bara om att dansa. Det handlar också om att försöka undvika oönskad uppmärksamhet. Det handlar om att se till att man inte få ögonkontakt med någon kille över dansgolvet, speciellt om att inte le och få ögonkontakt, om att inte dansa för sexuellt, inte dansa för nära någon, om att inte vara närgången och om att inte göra en hel massa saker. För här är problemet: Jag vet ju att så mycket jag gör kan få killarna att tro att det är okej att komma nära, att det är okej att anta att jag vill något jag inte vill, att det är okej att röra mig.

"För här är problemet: Jag vet ju att så mycket jag gör kan få killarna att tro att det är okej att komma nära, att det är okej att anta att jag vill något jag inte vill, att det är okej att röra mig." 

Jag vet ju att ju kortare min kjol är, ju mer mina bröst syns, ju mer roligt jag verkar ha, ju mer jag rör på höfterna - ju mer inbjudna känner sig killarna. Ju fler kommer fram, ju fler ställer sig alldeles för nära, ju fler försöker trängs sig in och dansa precis vid mig fastän jag har noll intresse av att dansa med dem.

Nu senast när jag var ute på mösspåtagningen och dansade kände jag att någon stod precis bakom mig så jag vänder mig om för att se om det är någon jag känner. Bakom mig står en kille jag aldrig sett. Jag vänner mig bort från honom igen, ignorerar honom helt och flyttar på mig så gått det går för att inte stå så nära. Vänner mig mot mina vänner, fortsätter dansa. Några sekund senare känner jag hans armar runt min midja och han lägger sin ena hand mot min mage, drar mig liksom lite bak mot sig, även om det inte är våldsamt på något sätt.

Jag blir genast helt stel och drar mig ur hans grepp. Han gör samma sak igen, och åter igen drar jag mig bort från honom. Vänder mig om, skakar på huvudet och flyttar mig distinkt ännu längre bort. Min grupp med vänner rör på sig, och han hamnar bakom en av mina kompisar istället. Hon berättade senare att han hade börjat dansa mot henne med, man att hon hade armbågat honom och att han då hade dragit sig tillbaka och lämnat oss i fred. Senare frågade samma vän mig varför jag inte hade gjort samma sak, varför jag bara inte hade armbågat honom eller knuffat bort honom mer våldsamt.

Sanningen är att jag inte riktigt vet. Det kom sig liksom inte naturligt i stunden. Kanske handlar det också om att jag är rädd för att folk man är våldsam emot ska bli arga eller våldsamma tillbaka, speciellt när klockan är efter tolv på natten och alkohol mycket väl kan vara inblandat. Jag vet ju inte hur mycket den här killen druckit, jag vet inte om han tagit något, jag vet inte vad som händer om han blir förbannad. Och en del av mig, en del av mig skäms för att jag är rädd för att göra detta äckel till främling förbannad - men någonstans kännas det som en överlevnadsinstinkt också. Jag är liten, jag är inte överdrivet stark, jag var en aning berusad själv. Jag hade inte haft övertaget i en situation där det hade blivit styrka mot styrka. Nu vet jag att det här var en klubb, vi va omgivna av människor, han hade ju knappats kunnat klå upp mig där och då - ändå kickade instinkten in (fastän den inte var helt realistisk i situationen). Precis som den gör om någon berusad snubbe börjar snacka med en vid tunnelbanan eller om en grupp killar kollar in en sent på kvällen på stan.

Samtidigt så kan jag inte annat än tänka att det var ju inte jag som gjorde något fel i situationen. Ansvaret ligger ju ändå inte på mig att inte få oönskad uppmärksamhet. I min åsikt borde vi inte lära tjejer hur man handskas med äckel som tar sig mer frihet än de har, utan vi borde uppfostra killar att inte bli äckel. När jag går ut ska ju inte jag behöva tänka på hur kort min kjol är, hur tajt min tröja sitter, hur mycket hud jag visar eller om jag dansar för "inbjudande". Det är min kropp - jag gör väll vad fan jag vill med den. Punkt slut.

"Det är min kropp - jag gör väll vad fan jag vill med den." 

Å andra sidan är det fortfarande inte så enkelt och det gör mig extremt frustrerad. I samhället idag måste jag lära mig att armbåga folk, jag måste lära mig inte bli obekväm en hel kväll bara för att någon främmande idiot bestämmer sig för att lägga armarna om mig på dansgolvet. Jag måste lära mig att inte bli obehagad av alla blickar från killar, att inte låta min kväll bli förstörd bara för att folk jag har noll intresse av att umgås med distinkt försöker tvinga sig närmare, försöker tvinga sig in i vår grupp när vi dansar. Jag hatar att det är något jag måste lära mig och är det något jag hoppas av hela mitt hjärta så är det att det här är något min framtida dotter aldrig ska behöva lära sig (om jag nu får en dotter i framtiden). Att vi ska ha förändrat samhället tills dess.

Sen vet ju jag att detta verkligen inte gäller alla killar. Jag vet, och jag vill inte generalisera. Men i en mörk klubb klockan ett på natten, kan det vara väldigt svårt att veta vilka det gäller eller inte, vilka man ska undvika eller inte. Det blir lätt att man undviker alla, att man känner sig obekväm av alla som råkar komma nära, även om det inte är den personens intentioner. Jag vet att de flesta killar inte är svin, det är inte vad jag försöker säga - inte alls.

Jag antar att vad jag försöker säga är detta: Jag går inte ut och dansar på klubb för någon annans skull än min egen. Jag gör det inte för att vara någon jäkla underhållning för killarna som råkar befinna sig där och då. Att jag rör på höfterna i takt till musiken är inte på något sätt en inbjudan till någon - vi är ju på ett dansgolv för fasen. Jag säger det igen: jag gör väll vad fan vad jag vill med min egen kropp, och inget av det ger någon annan rätten att ta sig några som helst friheter när det kommer till mig om jag inte tydligt visar att det är vad jag vill. Och att jag dansar, eller råkar få ögonkontakt med någon i en halv sekund, eller att jag är lättklädd - tro mig, inget av det är någon förbaskad inbjudan. Sen förstår jag att missförstånd förekommer, men hörni, ansvaret ligger faktiskt inte bara på mig att säga nej när det blir fel, att armbåga folk när det behövs - det ligger på er att vara uppmärksamma och respektfulla så att jag slipper göra det också.

Det var allt för mig ikväll,
Kram
Kimberly

söndag 23 april 2017

Slutspurten på gymnasiearbetet är en sann tragedi

Det här med gymnasiearbetet. Vilken pain i mitt arsle det är ändå. Jag har nått den där punkten när jag liksom bara inte kan jobba på det mer. Det går inte. Jag kommer ingen som helst vart. Det har låst sig. Jag bara sitter och stirrar på skärmen, timme in och timme ut. Fast det är ju inte färdigt. Det är ganska pissigt rakt igenom om jag ska vara helt uppriktig. Perfekt att hela skiten ska in om två dagar också.

Två. dagar.

*paus*

Ursäkta, hade bara ett mindre breakdown, men det är okej. Är tillbaka.

Det värsta är att jag är inne i någon slags död-zon (säger man så?) Det ger mig liksom panik att skriva på arbetet - för jag kommer ingen vart, men det ger mig ännu mer att inte skriva på det. Lovande, jag vet. Jag går bara runt och har ständig panik, samtidigt som jag inte riktigt orkar bry mig längre (fastän jag ändå gör det). Förstår ni vad jag menar då? Eller så låter jag bara helt förvirrande för att jag är alldeles mosig i skallen efter att ha läst massa meningar som "Att dra en slutsats gällande detta arbetes allmängilltighet är dock svårt med tanke på urvalet av populationen..." om och om igen för att försöka figurera ut hur jag kan få hela arbetet att suga lite mindre, alldeles för länge nu.

Jesus, jag låter verkligen... bitter. Men tror jag är lite bitter också. Bitter och uppgiven. Ingen toppenkombo direkt. Vi får väll se det positiva i det hela, om två dagar är det i alla fall över över.

Herre. Gud. Det är verkligen bara två dagar kvar.

Om ni ursäktar ska jag bara gå och gråta mig själv till sömns nu av hopplöshet.

See you on the other side of the gymnasiearbete.

Kram
Kimberly


lördag 22 april 2017

Nya tag

Så, jag är tillbaka. Igen.

Jag vet, jag vet, jag säger det varje gång - och ingen gång har den här “jag är tillbaka”-fasen hållit i mer än ett par veckor på sin höjd. Men den här gången kommer det kanske bli annorlunda. Jag hoppas det i alla fall.

För första gången på länge känns det som om jag faktiskt har något att säga. Som om jag har saker att dela med mig av, saker som andra kanske faktiskt kan uppskatta eller ha användning av. Jag vet inte, men det känns som om jag faktiskt har något av värde att dela med mig av för en gång skull.

Att växa upp handlar så mycket om val - och just nu känns det som om jag har en sjuttsingen massa val framför mig. Om skola, jobb, fritid, körkort och allt möjligt annat. Såna där val alla kommer till, och som alla går igenom. Val som jag inte har en aning om hur jag ska hantera, men som jag ska försöka handskas med ändå - för vad ska man annars göra?

Jag är 19 år - jag vet egentligen inte ett piss om livet, men kanske kan mina tankar ändå hjälpa någon därute, någon som står inför samma val. Någon som känner sig lika vilsen i allt det här som kommer med att växa upp som jag gör. Om inte annat kan jag kanske genom att skriva om det i alla fall hjälpa mig själv.

Och så har jag saknat det här. Saknat att sätta mig ner och låta mina tankar flöda ut svart på vitt, så in i tusan. Så nu har jag bestämt mig för att ge bloggandet en chans till. Låt oss hålla tummarna för att det håller i sig den här gången.

Kram på er alla, vi hörs (snart)!
Kimberly