måndag 11 september 2017

Så var det det här med att ta körkort också...

Alltså Herre Gud. Är det bara jag, eller är det förbannat svårt att köra bil?

Ibland kan jag titta på en gata, typ sitta vid busshållsplatsen och blicka ut över vägen, och bara tänka att varenda en av de här människorna de klarade de ju. Varenda en som svischar förbi var och varannan sekund, de lyckades. Sanningen är att miljontals har fixat det, bara i Sverige*. Så otroligt många före mig har tagit körkort.

Så, varför är det då så himla svårt för mig?

Jag har övningskört i snart två och ett halvt år, vilket är löjligt länge. Jag ska köra upp om mindre än en månad, men ändå känner jag mig så väldigt oredo. Det känns liksom bara aldrig som om jag blir bättre. Eller jo, bättre blir jag ju, men det känns aldrig som om jag blir bra. Så kan man kanske uttrycka det. Jag gör ju misstag hela förbannade tiden. För bara ett par veckor sedan missade jag att det var stopplikt på ett ställe, för några dagar sedan missade jag den enorma skylten som visade på avfarten mot Stockholm som jag skulle tagit och idag blinkade jag åt fel hål när vägen delade sig i två filer för att jag just svängt in på vägen och glömt att slå av blinkersen. Eftersom min pappa sedan var långsam med att berätta vilken fil jag skulle in i låg jag liksom mitt i vägen när de två filerna kom och blev stressad och svängde in i vänsterfilen lite snabbt, utan att titta ordentligt. Eftersom jag blinkat åt höger hade bilen bakom börjat att köra om mig på vänster sidan in i vänsterfilen resulterade  det i att vi höll på att krocka när jag började svängde in i vänsterfilen framför honom. Ny som jag är fattade jag inte att jag just fuckat upp förens han i bilen bakom la sig på tutan. Den här killen (alltså fan för honom vill jag bara säga) fortsatte att tuta maniskt i säkert över en minut i sträck (driver inte ens) och såg hur han verkligen låg på tutan aggressivt bakom mig i bakspegeln, och det hela gjorde mig skitstressad - så stressad att jag bara försöker köra ifrån honom (fel reaktion, jag vet) och missar en stopplikt. Igen. Alltså hjälp mig. Alla dessa saker är ganska så grova misstag som skulle ge mig underkänt på uppkörningen alla gånger om - speciellt dagens incident.

Sen förstår jag självklart att alla gör misstag. Hundra procent redo kommer man väl aldrig vara, men jag gör så många misstag, och jag gör dem hela tiden, och vad jag inte förstår är hur man lär sig att inte göra misstag för det går liksom inte. Jag kör och jag kör och jag kör, för jag vet inte vad jag annars ska göra för att lära mig, men ändå blir jag aldrig riktigt bra. Det är så frustrerande hela grejen.

När jag sitter där vid busshållsplatsen och blickar ut över alla bilar som susar förbi då tänker jag att om alla de klarade det, då måste jag också kunna klara det. Men sedan sätter jag mig i bilen och gör något som glömmer att slå av blinkersen och får en bil som tutar på mig som om jag var någon från "Sveriges värsta bilförare" (kommer någon annan ihåg den tv-serien?)  och då känns det inte så lätt längre.

Kan det vara så att vissa människor bara är skapta för att endast åka kollektivt?

Nejmen det där lät alldeles för deprimerande. Vi stryker det. Jag ska ta körkort, om det så tar mig en hel drös med tutande bilar och ett flertal uppkörningar. Jag menar, jag kan ju inte kommit såhär långt för att ge upp, eller hur?

*Sidenote: Googlade just detta för att se om det faktiskt var sant, och upptäckte att enligt mestmotor.se har 6,3 miljoner människor körkort i Sverige (eller ja, hade i alla fall 2016 enligt artikeln). Alltså, va? 6,3 MILJONER. Det är väldigt måna människor. Nu känns det ju bara ännu värre att jag knappt klarar av det. Jesus Kristus, det är så många som klarat det. Nu måste jag ju göra det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar