GOD JUL (+ Del 4 nej, 5 menar jag)

God jul på er :D I dag är det JULAFTON!!!!! Yey äntligen :) <3
Hoppas ni får en bra jul allesammans.

Tänkte i alla fall lägga ut den sista och avgörande delen på den stormiga natten nu ;) <3

_______________________


Den stormiga natten
Del 4

Michaela

Michaela hade ofta varit rädd, vist hade hon det. Men aldrig så jäkla  rädd som hon var nu. Den där mördarmannen gick ju för fasen omkring i Alice vardagsrum och de själva låg bakom den förbaskade soffan.

  Även om hon aldrig hade bett till gud förut och inte var en religiös person, så skickade hon nu en tyst bön till Jesus eller Gud, eller vad som en nu hörde henne, att snälla snälla hjälpa dem. 

  Och just då så öppnades dörren. 

Sara

Sara hade svårt att tro sina ögon när Lina och Alice plötsligt kom infarande genom dörren, med Bruno hack i häll. Lina höll i en soppkvast och Alice i ett basebollträ. Vad tänkte de göra?

  Mannen vände sig häpet om emot dem samtidigt som Alice skrek 

  ”Bus på han Bruno. Hopa på honom bara.” och sedan kastade hon och Lina sig fram och försökte att drämma både det ena och det andra i huvudet på honom. Alice fick in ett slag med basebollträt på mannens arm, och han skrek till lite. 

  Michaela ställde sig upp och hoppade fram bakom soffan. Hon grabbade tag i telefonen och kastade den till Sara.

  ”Ring någon.” skrek hon. Själv grabbade hon tag i en träbunke som hon slängde mot mannens.

  Och så bröt kaos ut.

Alice

”Sluta!” mannens stämma var klar, hyfsat mörk och stark. Den nådde ut i hela rummet, tråtts tumulten som brutit ut. Han tog tag i Linas kvast och slet den ut händerna på henne, samtidigt som han tog tag i Alice arm, den som hon höll basebollträt i. Han vände sig mot henne.

  ”Alice, det är jag. Martin.” han tittade in i hennes ögon. ”Kommer du inte i håg mig?”

  Martin? Vilken jäkla Martin? Det fanns väll ingen Martin här om inte...

  ”Shit, Martin!” utbrast hon. ”Sluta allihop. Nu!” och av någon anledning så lydde alla. ”Det här är inte någon mördare. Det är Martin. Mormor och morfars grannars son, han är inte här för att mörda någon.”

Lina

”Alltså, förlåt det var verkligen inte meningen att göra dig illa.” säger Michaela.

  ”Nene, inte det. ” säger Martin och ler lite mot dem. Så förfärlig hon känner sig nu. De hoppade på Alice grannars son. I och för sig var han typ tjugo, och starkare en dem allihop, och han verkade ha klarat sig bra. Men ändå. De hade slagit på honom med sopkvastar, basebollträn och allt möjligt.

  ”Jag är verkligen ledsen.” säger Alice.

  ”Jag med.” säger Lina. ”Vi visste inte att det var du, det var bara det...” hon tystnar. Vad var det egentligen som hade fått dem att tro att han var en mördare? Att han hade burit regnrock? Vad fånig hon kände sig nu. Otroligt fånig.

  Martin skrattar till lite.

  ”Trodde ni verkligen att jag var en mördare?” 

  ”Skojar du eller? Klart vi trodde, varför tror du annars vi hoppade på dig med basebollträn?” Michaela skrattar till. ”Men alltså, förlåt.” säger hon.

  Sara sjunker ner i soffan.

  ”Jäklar vilken tur att jag inte hann ringa polisen i alla fall, så hade vi haft problem.” de skrattar till lite allihop. Ja, då hade de haft problem. 

Michaela

  ”Men varför kom du hit egentligen?” undrar Alice. Martin ler mot dem.

  ”Ja någon var ju tvungen att kolla till småtjejerna när strömmen hade gått.”

  ”Mormor, eller hur.” säger Alice. Det var hon som sa till dig, eller hur.”

  ”Det var faktiskt inte mig hon sa till, utan pappa. Men jag erbjöd mig att kolla till er i stället. Han börjar ändå bli gammal och jag ville inte att han skulle snubbla ut själv i regnvädret såhär i mörkret. Så jag erbjöd mig i stället, och så är det så här man välkomnas?” Han skrattar lite. ”Men jag kan fortfarande inte fatta att ni kunde ta mig för en mördare.” 

  Michaela ler.

  ”Man kan väll säga så mycket som att Alice är riktigt bra på att berätta spökhistorier. Och du, ett tips för framtiden. Använd inte den där regnrocken något mer. Det ser ut som om du kommer direkt ifrån en läbbig spökhistoria som utspelar sig en regnblöt natt på 1800-talet.” Hon ler igen, och så börjar de skratta allihop, förutom Martin som bara tittar undrade på dem. Och då börjar de såklart bara att skratta ännu mer.

  Tänk att för någon timme sedan trodde hon att hon skulle vara dö, och nu sitter hon här i samma soffa som hon just gömde sig bakom och skrattar så att hon får ont i magen.

  Så fel allt kan bli, men så bra det kan lösa sig till slut. 

_____________________

Hoppas ni gillar slutet, och nu när ni har läst hela historien kan ni väll kommentera vad ni tyckte om den? Ha, ha ha en god jul nu i alla fall <3 :) 

Kram, kram kram kram <3<3<3 

Och ha en riktigt god jul nu <3

p.s Superglad det är faktiskt JULAFTON! <3