Ja, då har man vunnit sitt första pris...

för en novell <3 :) Yey entligen <3 :D
Japp, för alla er som inte hänger med så är det så att jag van skolans novell tävling. Fett glad. Men först fattade jag typ inte att det var jag och jag bara till Agnes; "ska jag gå upp?" så stod jag där och velade. Ha, ha. Men i alla fall grymt glad.
Och nu är det jullov :) Yey, jippi.

Men i alla fall, jag har bestämt, att lägga upp novellen här på bloggen, för mina vänner skull <3 :) för de ville så gärna läsa den. Den är hyffsat lång, så den kommer i fler delar. Och det är kopigeringsförbud på den. Jag har skrivit den själv (och faktiskt vunnit ett pris med den) hoppas att ni alla respekterar det.

____________________

Den stormiga natten.
Del 1

Lina

Lina ler och slår sig ner på bänken bredvid Sara, och släpper den tunga väskan på golvet. Hon hör hur motorn på den stora färjan brummar till och känner stöten, när den lägger ut från bryggan.

  ”Äntligen.” suckar Michaela och lutar sig bakåt i bänken mitt i mot. Det är som om hon säger precis vad Lina själv tänker. Äntligen är de på väg. 

  För bara en vecka sedan kom Alice med förslaget att de kunde sova i hennes mormor och morfars hus, ute på en ö i skärgården. De skulle vara ensamma hemma (eftersom hennes mor-föräldrar, skulle fira sin bröllopsdag). Och på Halloween natten dessutom. Det enda negativa var att de var tvungna att passa deras djur. Alla de tre katterna, hunden och  de fjorton hönsen. Men det hade de inte tänkt på så mycket. Hur mycket jobb kunde det egentligen bli? Det skulle ju bara vara en natt. 

  Men det skulle i och för sig bli en natt, helt ensamma i ett ensligt hus på Halloween, utan störiga föräldrar eller syskon som la sig i vad man gjorde. Det skulle bara vara de fyra. Ja, och djuren så klart.

  ”Vem gifter sig egentligen på Halloween?” undrar Sara och ler. Alice rycker på axlarna. Alice var nog en av de människor i världen som Lina älskade mest. Hon var snäll och omtänksam och Lina visste att hon kunde räkna med henne. Alltid. Hon var en sån’ som tänkte på andra, och stod upp för sig själv. Och det beundrade hon henne för.

  ”Min släkt har alltid varit lite skum.” ler Alice. ”Har jag berättat att huset har gått i arv i våran släkt sedan 1800-talet?” Hon böjer sig ner och tar upp en vattenflaska ur väskan och tar en klunk.

  ”Vill ni höra en spökhistoria?” undrar hon. ”För att komma i Halloween stämning?”

  Lina nickar.

  ”Visst.” Hon gillar att höra spökhistorier. Det är något speciellt med dem. Michaela ler.

  ”Okej.” Sara nickar instämmande, så Alice sätter igång.

  ”Men innan jag börjar, så måste ni få veta att den här är helt sann. Till hundra procent.” säger Alice mystiskt. ”Allt började en natt, för mycket, mycket länge sedan.” Hennes röst är kuslig. ”Ett ungt par bodde i huset...” hon avbröt sig. ”eller de kanske var gamla. Eller i medelåldern kanske...” säger hon fundersamt. 

  ”Äh, skit samma. I alla fall. En natt för mycket, mycket länge sedan så bodde det ett par i huset. De var mycket, mycket kära. Och så en dag så upptäckte kvinnan att hon var med barn...”  Hon tystnade igen. ”Då måste de varit unga... Ja det var de. Okej, i alla fall. En dag så upptäckte de att kvinnan var med barn. Och de blev överlyckliga. 

  Men så en dag så var mannen tvungen att resa in till staden, och kvinnan blev kvar ensam hemma. Hon gick runt och städade och fixade och framåt eftermiddagen började hon att laga en härlig middag. När middagen var klar borde mannen redan varit hemma, och hon började bli orolig, men tänkte inte särskilt mycket på det. Men tiden gick, och mannen kom inte. Och snart var kvällen sen, och himlen mörk. Men mannen hade ändå inte kommit.

  Kvinnan skulle just gå och prata med granarna, så att de kunde gå ut och söka efter mannen, när det knackade på dörren. Kvinnan öppnade och fann polischefen stå där, med mössan i handen. Han berättade att hennes make tragiskt nog hade gått bort samma kväll, i samband med en hästolycka. 

  Kvinnan började då gråta, och hon grät och grät. Och i en hel vecka gick hon inte utanför dörren, och grät bra. Granarna kunde höra hennes klagande grått. Kvinnan skulle förmodligen tagit livet av sig om det inte var för barnet som hon väntade, och som hon redan älskade högt.

  Men så en regnig och blött natt, när kvinnan satt i köket och grät, så la hon märke till att något var annorlunda. Hon visste inte vad det var. Det bara var något, något som kändes hotfullt.  Och rätt som det var så började det att åska. Och kvinnan såg blixtrar som lyste upp himlen. Och de kom närmre och närmre.

  Och mitt i ovädret så hörde hon hur det knackade på dörren, och plötsligt blev kvinnan rädd. 

  ‘Hallå?’ ropade hon, men fick inget svar. Bankandet fortsatte. Så tillslut öppnade hon dörren.

  På trappan utanför stod det en man. Han hade en hatt på huvudet och en lång svart regnrock. 

  ‘Godkväll Madam’ sa han. ‘Jag beklagar verkligen det som hände er man. Det var en tragisk olycka att mina hästar körde över honom. Det var verkligen inte min mening’ sa han och grinade hotfullt. Sedan skrattade han till lite. Ett rått och kallt skratt. ‘Eller kanske var det det.’ Sa han och log sådär igen. Han tog ett steg till så att han stod på översta trappsteget. ‘Får jag komma in?’ undrade han. Det hotfulla leendet var tillbaks. Kvinnan stod som förstelnad en stund. 

  ‘Tyvärr.’ sa hon samtidigt som hon tog tag i dörren och sköt i gen den med så stor kraft kon bara kunde. Tyvärr, så stängdes inte dörren, mannen hade satt sin fot på tröskeln, så dörren gick inte riktigt igen. Han sköt upp den igen. Kvinnan backade.

  ‘Tyvärr, accepterar jag inte det svaret.’ log han hotfullt.

  Nästa dag hittades kvinnan död...” Alice tystnade medan alla satt och lyssnade uppmärksamt. ”Och det sägs att man fortfarande kan höra kvinnans grått och att dörren ibland inte riktigt går igen, utan stannar precis som om någon satt sin fot där...” säger hon mystiskt. Sedan ler hon. ”Läskigt va?” 

  Precis då kände de stöten när båten åkte in till land, och läger till.

_________________________________

Vet att detta blev en väldigt lång del. Hoppas ni vill läsa fortsättninge, och snälla lämna komentarer :) <3

Kram <3 :)