Här kommer andra delen av Lucia novellen.
______
Lucia
Del 2
Det kunde inte vara sant. Inte den sången.
”Hallå?!” roppade jag.
”...Låt änglarna sjunga dig till söms...”
Det var samma sång, samma klingande melodi som i drömmen jag just vaknat upp ifrån.
Det lät inte som om sången kom utifrån, men samtidigt inte riktigt som om den kom inifrån, den verkade för avlägset. För den kunde inte komma inifrån, eller hur? Det kunde inte vara någon här inne. Jag hade låst dörren, det var omöjligt...
”...Föra dig dit där trygghet fans...”
Jag smög upp ur sängen, genom rummet och fram till dörren. Jag tassade ut till trappan. Där stannade jag och lyssnade. Sången hade upphört nu.
”Hallå?” ropade jag. ”Är det någon där?” inget svar. Det var i sådana här lägen som jag hatade att pappa jobbade nattskift fyra dagar i veckan och att jag var tvungen att sova ensam hemma.
Jag smög ner för trappan.
”Hallå?” fortfarande inget .
När jag kom ut i vardagsrummet såg jag att det lös inifrån köket. Ett flackande svagt sken, som från ett brinnande stearinljus. Jag gick sakta närmare, tassade fram på tårna så tyst som möjligt. När jag nästan var framme tyckte jag mig uppfatta något vitt som susade förbi i utkanten av mitt synfält. Jag snurrade runt.
”Hallå!?” min röst skar sig. ”Någon där?” men åter igen fanns det inget som mötte mig utom tystnaden. ”Hallå?!” jag var säker på att jag hade sätt något, men ändå började en lite del av mig tvivla. Jag visste att jag hade sätt något, det vara bara det att det var inget där. Ingen ting som visade på att det jag sätt verkligen fanns. Det var nästan som om jag hade sätt ett spöke.
Men spöken finns ju inte, övertygade jag mig själv. Kanske hade jag bara inbillat mig.
Jag gick vidare och steg in i köket.
Mitt på bordet stod ett ända ensamt ljus. Brinnande med stark och klar låga.
Jag såg mig osäkert omkring omkring. Jag hade inte tänt något ljus, det var jag säker på. Och hur ljuset hade tagit sig från fönstret till bordet var ett mysterium i sig.
Plötsligt var närvaron där igen. Jag kände den. Kände dess blick.
Jag gick tvekande fram till bordet och lutade mig fram för att blåsa ut ljuset, men hejdade mig. Det utstrålade en värme, en nästintill övernaturlig värme för bara ett ensamt litet stearin ljus. Det var som om det värmde hela mig.
Jag stirrade förvånat på ljuset några sekunder innan jag resolut böjde mig fram de sista centimetrarna och blåste ut det. Som för att utplåna hela galenskapen i att ljus helt plötsligt brann utan att någon tänt det. Eller hade någon det...? Hade någon varit här inne och tänt ett ljus på mitt köksbord?! Jag såg mig åter igen omkring. Min blick landade på den trådlösa telefonen på köksbänken. Jag plockade upp den och slog pappas nummer.
”Hej det är Mats.” svarade min medelålders pappa trött.
”Hej det är jag.” sa jag och såg mig nervöst omkring.
”Hej gumman. Är allt bra? Klockan är ju kvart över tolv.”
”Inte riktigt...” svarade jag tyst. ”Jag vaknade och tyckte jag hörde någon sjunga på nedervåningen och sen så...” jag tystnade. Av någon anledning tog det emot att berätta om ljuset. Varför visste jag inte. Kanske var det för att det fortfarande kändes som om någon bevakade mig.
”Det är säkert ingen fara. Det var säkert grannarna du hörde eller något. Är TV:n och Radion avstängd?”
”Ja det är de. Jag är säker. Och jag tror inte det var någon granne...” sa jag aningen aggressivt.
”Jag tror inte det är någon fara gumman. Jag måste tillbaka till arbetet, men ta med dig telefonen till sängen så kan du alltid ringa igen om du blir orolig. Okej?”
”Okej.” mumlade jag
”Då ses vi när jag kommer hem vid fyra. Det är inte så långt kvar. Älskar dig.”
”Älskar dig med.”
”Dröm sött.”
”Kan ju alltid försöka.” muttrade jag. ”Hejdå.”
”Hejdå.”
©by: K.S
_________________
Hoppas den inte blev för lång :D
Kommentera gärna vad ni tycker!!
kram!!
och
GOD JUL!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar