Här kommer del 6 i Lucia novellen och jag har fortfarande inga kommentarer. Kom igen, en lite kommentar gör ssååå mycket. Även om ni tycker den är dålig, eller inte änns läser den, så skriv. Vad som helst är bättre än tystnad.
______
Lucia
Del 6
Väckarklockans skärande signaler drog mig ut ur drömmarnas rike, tillbaka till verkligheten. Min hand sträcktes automatiskt ut och stängde av den. Jag vände mig om och famlade efter sömnen och drömmarnas mjuka famn. Ville inte vakna riktigt än...
Sedan kom jag ihåg.
Jag slog upp ögonen. Mamma, sågen, ljuset. Allt. Hon hade varit här, hon hade sjungit för mig. Jag satte mig upp i sängen. Nu kändes allt avlägset, nästan som en drömm...
Min blick föll på golvet och jag fick syn på det röda sidenbandet. Det mamma haft kring midjan. Jag sträckte mig ner och tog upp det. Det hade hänt. Det var jag säker på.
Allt hade inte varit en dröm. Inte den här gången.
Lucia ett år senare.
Runt omkring mig var allt mörkt, kolsvart. Plötsligt började det ljusna långt där borta, vid horisonten. Långsamt blev en gestalt tydlig, en gestalt med ljus i håret, vit böljande dress, blodrött band i midjan och vackert skinande blont hår. Ansiktet föll i skugga, men det var ingen tvekan om att kvinnan var vacker. Och var hon gick följde ljus.
Hon kom emot mig, skred fram så graciöst att det nästan såg ut som om hon svävade.
Hon sjöng också. En stillsam och klar melodi. Desto närmare hon kom, desto tydligare blev sången.
”...Låt änglarna sjunga dig till sömns, du är trygg i min famn mitt barn. Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram. Låt änglarna sjunga dig till söms...”
Hon kom långsamt närmare och närmare.
”...Låt dem föra dig dit trygghet fans...”
Hon var nära nu, snart skulle jag kunna urskilja hennes ansikte. Det var något så bekant med henne
”...Jag ska vaka över dig tills natt blir dag, och dag blir natt...”
Jag visste att om hon bara tog ett steg till skulle jag kunna se hennes ansikte, jag skulle få veta vem hon var...
”...Låt änglarna sjunga dig till söms...”
Hon tog ännu ett steg fram och höjde huvudet. Jag log mot henne. Min mammas ansikte log tillbaka mot mig.
Jag vaknade upp ur drömmen. Öppnade sömnigt ögonen och såg mig omkring. Väckarklockan lyste mot mig.
0.01.
Den 13 December. Lucia.
Jag vände mig om i sängen och slöt ögonen. Det tog inte lång tid innan jag började glida iväg in i sömnen. I mitt huvud hörde jag min mamma sjunga änglasången för mig.
”...Låt änglarna sjunga dig till sömns. Låt dem föra dig dit trygghet fans...”
Långsamt lät jag min egen ängel sjunga mig till sömns...
© by: K.S
____________
Så kom igen. Snälllaaa. Vad tyckte ni om berättelsen, nu när ni läst hela? Var den bra? Var den dålig? Vad kan förbättras?
Själv är jag väll si sådär nöjd med den
Kram!!
p.s kom ihåg, vad som helst är bättre än tystnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar