Tja på er. För en tid sedan så jobbade vi med att skriva noveller i Svenskan. Jag blev ganska nöjd med min så tänkte publicera den här om någon är intresserad. Vet att den är ganska lång, men kände att det ändå var bättre än att dela upp den i flera inlägg. Hoppas ni gillar den :)
___________
Försent
Vissa saker bara sker.
Det finns ingen förvarning. Det går inte att stoppa. Det bara händer.
Det är vad jag försöker intala mig själv. Vad jag säger om och om igen när skulden kommer krypande och mörkret är för påträngande. När ensamheten blir för stor och jag inte kan stoppa tårarna.
Det fanns inget jag kunde göra. Visst gjorde det inte?
Jag ser skräcken i hans ögon. Ser bilen. Jag skriker och springer. Ger allt jag har, men kommer inte fram. Han dör framför mina ögon och det finns inget jag kan göra för att stoppa det.
Han ligger där, har ben och armar i fel vinklar, det är blod överallt och världen omkring oss är svart.
”Det här är ditt fel.” viskar han. Hans ögon ser på mig, inte längre med värme utan med vrede. ”Utan dig skulle jag fortfarande leva.”
”Nej.” jag backar bort från honom medan hans ansikte förändras och blir förvridet. Han grinar i en ful grimars samtidigt som han häver sig upp på sina brutna armar. ”Nej!” skriker jag och hela världen exploderar i mörker.
Jag spärrar upp ögonen och drar ett djupt andetag.
”Bara en dröm, bara en dröm.” viskar jag för mig själv. Det där var inte verkligt. Det var inte så det gick till. Bara en dröm, det var bara en dröm...
Jag sträcker ut handen och tänder sänglampan. I mina mardrömmar är det alltid jag som är orsaken till hans död. Varje natt ser hans anklagande ögon på mig. Men det var inte jag. Det var föraren i den där svarta Volvon. Inte jag.
Vi skulle mötas. Han hade varit utomlands, bortrest med företaget. Han hade precis kommit hem, för bara några timmar sedan. Jag hade längtat så efter honom, drömt om honom varje natt, föreställt mig att jag var tillbaka i hans famn.
Och nu var han hemma igen. Jag behövde inte vänta längre.
Jag hade precis slutat jobbet och gick genom parken. Vi skulle mötas utanför kafét i hörnet av gatan med Maria statyn. Jag hann knappt komma fram innan jag såg honom. Han stod på andra sidan gatan, den jag just korsat och såg på mig. Jag log mot honom. Äntligen. Han var hemma och vi var båda här.
Jag såg in i hans ögon. Och trotts de flera metrarna som skilde oss åt, kändes det som om vi aldrig varit närmare varandra. I den stunden sa hans ögon mig allt jag någonsin behövde veta.
Att han älskade mig över allt annat.
Han tittade snabbt åt båda hållen innan han steg ut i vägen. Man skulle egentligen inte korsa den här gatan, bilarna körde snabbt och vårdslöst här, det visste vi båda. Men övergångsstället var flera hundra meter bort, det var inte rusningstrafik och dessutom hade jag själv ju just gått över gatan.
Just det. Jag hade ju själv just gått över gatan. Ååhh som jag önskar att det var jag som blev träffad den dagen. Att det var jag som dog på asfalten och inte han.
Men det var inte jag.
Jag försökte skaka av mig minnena och satte mig rastlöst upp. Jag ville inte tänka på det. Ville inte känna smärtan minnena förde med sig. Jag ville, ville, ville inte.
Men de kom ändå.
Jag slängde benen över sängkanten. Ställde mig upp och lindade morgonrocken runt mig. Ibland klarade jag bara inte av att vara stilla. Det kändes som om jag skulle bli galen om jag var det. Jag började vandra runt i huset, genom vardagsrummet, ut i köket, och vidare genom köksdörren ut på altanen.
Han brukade vara så försiktig. Kollade alltid flera gånger och tog aldrig några risker när det gällde trafiken. Utom en enda gång. Och det kostade honom livet.
Det var eftersom jag var där som han inte var försiktig. Eftersom det var mig han skyndade emot. Eftersom vi inte träffats på flera veckor och eftersom jag låtit så desperat på telefonen.
På grund av mig.
Jag såg honom gå ut på vägen och jag stoppade det inte. Jag såg honom börja korsa den och jag gjorde ingenting. Och jag såg bilen. Såg den svarta Volvon. Men inte för ens det var försent.
Jag såg den komma, såg att den körde alldeles för fort. Såg att den inte skulle hinna sakta ner, och jag skrek.
Men redan då var det försent.
Han hörde mig och vände sig halvt om. Jag såg hur han spärrade upp ögonen och hur han i ett sista desperat försök började kasta sig åt sidan.
Men även han agerade försent.
Allt var försent. Så fort vi visste var det försent och sedan fanns det inget någon kunde göra.
På de sekunder, på de hundra år, det tog för mig att komma fram skedde allt och ingenting. Och när jag väl var framme låg han orörlig på asfalten. Han hade styrka nog till ett sista andetag. En sista ansträngning för min skull.
”Jag älskar dig.” viskade han. ”För alltid.”
”Nej.” grät jag. ”Sanna hos mig. Snälla...”
Men åter igen var det försent.
Han andades ut och med den utandningen rand det sista av livet ur honom. Hans ögon blev tomma och allt blev stilla. Hela världen blev stilla.
För en stund fanns inget annat än det omöjliga i att den person jag älskade över allt annat var borta.
Men det var han. För alltid.
Varför? Jag hade aldrig förstått varför. Varför han? Varför då? Varför inte jag?
Jag drog morgonrocken tätare omkring mig. Det var kallt i den kylliga nattluften. Jag brukade gilla natten. Brukade gilla dess stillhet och lugn. Tryggheten i mörkret. Allt det var borta nu. Natten kändes ensam och skrämmande. Mörkret hotfullt som om det också hotade ta mig. Allt på grund av att han inte fanns mer.
En enda människas liv gör så stor skillnad. Det spelar så stor roll. Det kan ge så mycket glädje eller så mycket smärta.
Jag gick in igen och låste bakom mig, desperat att stänga mörkret och hemskheterna ute.
Väl tillbaka i mitt sovrum så tassade jag fram till byron bredvid fönstret. En sekund tvekade jag, men inte länge. Jag öppnade lådan och tog fram ett vackert snidat träskrin. Åter igen tvekade jag innan jag öppnade locket. Jag hade lovet mig själv att inte göra det, att inte ta fram skrinet och gräva upp minerna. Allting var smärtsamt nog som det var. Men jag kunde inte stoppa mig själv. Logiken i min hjärna sköts i skymundan och det enda jag kunde tänka på var honom. Det värkte i hjärtat och jag ville bara se hand ansikte. Se ord han skrivit. Hålla i något som han rört, i något som var hans.
Jag gick tillbaka till sängen. Mina knän gav vika och jag sjönk ner på kanten, sittande med skrinet i händerna.
Sakta öppnade jag det och tog ut bilden som låg överst. Det var en bild på oss tillsammans från förra sommaren när vi var på semester i Spanien. Vi log båda två, vi hade skratt i våra ögon och händerna sammanflätade.
De människorna var så lyckliga. Så lyckligt ovetande. De var inte vi längre. Människorna på bilden fanns inte. De hade gått vidare till andra liv.
Jag drog med handen över hans ansikte och solblekta hår. Drog med handen över den leende kvinnan.
Hur skulle jag lyckas bli lycklig utan honom? Skulle världen någonsin skymta kvinnan på bilden igen?
Jag fortsatte gräva i träskrinet och fick fram en silverkedja. Jag stannade upp och höll den i handen. Han hade nästan alltid burit den här kedjan runt halsen. Utom just den dagen. Han hade glömt att ta på sig den igen efter att han duschat. Det hände ibland, men inte ofta. Antagligen hade han glömt den för att han hade bråttom att träffa mig.
Jag tänkte inte på det först. Inte när jag såg honom på andra sidan vägen eller när han låg döende på asfalten.
Jag antar att man inte tänker på sådant.
Men när jag väl kom hem och orkade släpa mig in på toaletten så låg den där bredvid handfatet. Då hade jag inte kunnat se på den. Inte tänka på den. Det blev för mycket. Så tillsammans med flera andra saker slängde jag ner den i ett gammalt träskrin som jag begravde längst in i en byrolåda och sa åt mig själv att inte öppna den för ens jag var redo att verkligen handskas med att han var borta.
Jag drog kedjan mellan fingrarna och mindes tussen minnen där kedjan funnits med. Bland annat vår första dejt. Jag hade frågat honom om kedjan. Vart den kom ifrån. Han hade berättat att det brukade vara hans fars innan han gick bort. Efter att han hade berättat det blev stämningen lite stel och på flera veckor frågade jag ingenting om kedjan eller hans far igen. Men jag såg på kedjan på ett annat sätt, och jag förstod varför han bar den. Han bar den för att den påminde honom om någon han älskade. Samtidigt som han bar kedjan med sig bar han med sig en bit av sin far.
Mina fingrar kramade om kedjan innan jag med stela händer försökte få upp spännet. Det tog flera försök, och ännu fler innan jag lyckades knäppa den runt min hals.
Inte för ens då upptäckte jag att jag grät. Jag torkade tårarna, ställde träskrinet på nattduksbordet och la mig ner i sängen igen.
Förvissad om att jag hade en bit av honom alldeles nära föll jag in i sömnen.
Återigen drömde jag om hans död. Men för första gången såg hans ögon inte anklagande på mig. De såg på mig med kärlek.
© Kimberly Stenlund
____________
Kommentera gärna och ha en fortsatt super helg!!
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar