lördag 9 juli 2011

Del 3

Hej hå. HAr brottåm så läggar bara upp del  3 snabbt. Del 1 & 2 har jag redan laggt upp om ni missat det :)

________________

Del 3
Polisen kom. Och då var jag tvungen att berätta allt. Berätta allt det hemska.
När jag hade berättat så bestämde de sig för åkte tillbaka till stuga i skogen. För att befria de andra kidnappade.  Det blev en oändligt väntan.
  Två poliser kom tillbaka fyra timmar senare och berättade vad de hade hittat. Först var jag bara orolig. Men när jag såg deras miner hög skräcken tag i mig.
  ”Vad har hänt. Hittade ni dem?” den ena polisen tog min hand och höll den hårt.
  ”Vi är ledsna men…” började han
  ”Var de inte där?!” mina ögon började tåras och rösten lät hysterisk igen.
  ”De var där, det är bara de…”något var fel. Det syntes på poliserna.
  ”Vad är det? Vad har hänt?! Tänk om…” Hysterin tog överhand. Tänk om de hade hänt något hemskt med dem
  ”Lyssna Lilly.” avbröt han mig. Han tog ett djupt andetag. Mitt mod sjönk. Hans uttryck sa mig att de jag här näst skulle få höra inte var något trevligt. ”Nästan alla var döda.” började han. ”Ihjäl skjutna. Men några var allt jämt i livet. De vårdas på sjukhus nu men doktorerna är inte säkra på…” han tystnade som om han letade efter det barmhärtigaste sättet att berätta. ”Om de kommer klara sig.” sa han till slut. Jag fattade knappt det han sa. Var de döda? Allihopa? Skulle alla dö? Alla utom jag? Det kunde inte vara så.
  ”Så.” började jag sakta. ”Är det bara jag som överlevde, eller kommer överleva?” frågade jag skakigt med hysterisk röst.
  ”Det är inte säkert, men troligtvis är det så. Du förstår, när du hade flytt blev de så rädda att bli gripna så de sköt alla vittnen de kunde få tag på. Vilket vill säga alla förutom du.” hjärtat stannade nästan i bröstet.
”Så det var mitt fel, eftersom jag flydde. Eller hur.” tårarna började strömma igen. Det var illa nog att da var döda. Bara de gick inte att fatta, men att jag hade dödat dem. Det var förfärligt.
  ”Rickard, Susan.” mumlade jag. Och plötsligt gick det upp för mig. De var döda eller skulle, enligt de här poliserna, dö inom en snar framtid. Och det var mitt fel.
  ”Rickard och Susan.” min röst steg och var nu hysterisk. Tårarna rann och jag försökte slita mig loss ur polisens grepp. Det här var hemskt. För hemskt.
  ”Rickard och Susan?” upprepade den ene polisen.
  ”Min syster och min bror…” började jag men rösten dog. Jag kunde inte fatta det. Det kunde inte vara sant. Jag försökte än en gång slita mig loss och den här gången släppte polisen greppet.
___________________

snälla komentera, jag bönnar och ber. Snälla säg vad ni tycker och ge mig kritik.
ja nu måste jag gå, vi måste åka nu (ner till båten) hej då och kom ihåg att komentara. Snälla <3<3<3

Kram på er <3

4 kommentarer:

  1. super bra kimberly! men asså du behöver liksom inte kritik ;) du är så duktig :) <3

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. asså jag mena att du inte behöver negativ kritik ;) <3

    SvaraRadera
  4. ha, ha okej anna tack <3<3<3 :)

    SvaraRadera