Tja allihopa! Det är sent och jag är påväg att bli riktigt personlig nu så håll i hattarna!
Jag och några vänner diskuterade just roller i klassen, hur man skaffar nya vänner, osäkerhet på sig själv och lite allt möjligt. Nu tänkte jag komma med mina egna synpunkter på det här. Och det kan bli djupt. Alltså riktigt djupt...och långt...
Ända sedan jag var jätte liten har jag varit blyg och - inte rädd direkt - men jag har inte alltid velat stå ut. Inte vara den som alla tittar på. Jag vill ha uppmärksamhet, absolut, men bara inte för mycket kanske. Alla tog det som osäkerhet på mig själv. Eller inte alla, men en hel del. Och visst, jag var säkert lite osäker på mig själv då, men jag har växt (och inte sådär jätte mycket på längden menar jag då...) och...jag vet inte. Jag är fortfarande blyg, gillar inte att prata inför stora grupper eller människor jag inte känner. Men jag är åtminstone ganska trygg i mig själv. Självklart tvivlar jag också. Ni kan ju bara läsa mitt inlägg om "Tänk om att vara jag inte är tillräckligt" (eller vad det nu heter) för att få reda på det, men på senaste tiden har jag nog insätt att jag har tur nog att ändå tro ganska mycket på mig själv, att tycka om mig själv för vem jag är. Och för det kan jag inte vara annat än tacksamma. Men för alla är det inte så. Och jag vet absolut hur det känns att inte vara säker på sin plats, eller att det är svårt att skaffa vänner (definitivt en nersida med att vara blyg) o.s.v
Och det där med att skaffa vänner det är svårt. Vi vill nog alla vara omtyckta och ha massvis av personer omkring oss som verkligen tycker om oss. Men att skaffa vänner är svårt. Åtminstone för mig. Och som sagt har det förmodligen något att göra med att jag är så jäkla blyg. Jag brukar tänka att bara personer ger mig en ärlig chans, bara de ger mig lite tid att komma förbi blygheten, så kommer jag kunna öppna upp mig och vara mig själv. Då tror jag att jag åtminstone skulle kunna skaffa en och annan vän. Men då lägger jag ju ansvaret på den/de andra personerna. Och hur ska de kunna veta hur jag känner? Dumt nog så tar jag mig sällan förbi blygheten ändå. Men jag jobbar på det ska ni veta. Senså finns ju det där lilla kruxet om att alla faktiskt inte tycker om en. Man kan inte vara omtyckt av alla. Och att få känslan av att någon inte gillar en, det är aldrig kul. Att sedan verkligen veta det är ännu värre. Men precis som en av minna vänner sa till mig när jag hakade upp mig på det, så säger jag nu till er. Jaga inte människor. Var er själva, för du är du, och de som gillar dig för den du är, de kommer att komma in i ditt liv oavsett och de är också de som kommer stanna där längst. Människor som inte gillar dig...det kan du inte göra så mycket åt. Och de som inte är villiga att ge dig en chans? De kan skylla sig själva.
Försök självklart att skaffa vänner, men försök inte för mycket. Om de inte tar dig för den du är, så skit i dem. Världen är full av människor och det kommer finnas flera stycken där ute för dig som verklige kommer att se hur bra just du är.
Sen finns det ju en till liten grej - vänta måste bara säga först: fan, vad långt det här blev, men aja - Skolan (utgår fortfarande från mig själv som går i skolan, men tror arbetsplatser är liknande också). Jag har gått i nästan samma klass i snart nio år nu. Träffat samma personer. Ändå känner jag inte alla. Eller jag känner dem, jag vet vilka de är, men jag umgås liksom inte med dem. Inte på riktigt. Alla är inte mina vänner. Och det är synd. Dessutom tror jag inte alla känner mig. Dels kanske för att jag är just blyg. Och hur gör man då om man vill lära känna folk? Allt är ju ganska ingrott efter nio år, man har liksom sina platser eller vad man ska säga. Kan man bara bryta alla intärna relger? Jag vet inte. Jag antar att man bara får öppna upp sig, fortsätta att vara sig själv och hoppas att chanserna kommer. Kommer de inte får man skapa dem. Men man kan inte göra så mycket mer än att bara vara den man är och bjuda in tror jag.
Orkar inte skriva mer nu för det här inlägget är seriöst för långt. Men det är ganska bra i alla fall - hoppas jag. Och även om det här kommer låta väldigt klyschigt nu så vill jag bara säga: Till alla er som är osäkra. Våga tro på er själva. Det är svårast, jag vet, men efter det kommer allt annat enkelt. Ni är underbara, jag lovar. Och när ni vågar tro på det och vågar visa det, då kommer andra också att se.
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar