Idag i skolan pratade vi om källers pålitlighet och jag kom att tänka på något. Tänk om sanningen blir falsk. Om den förs vidare och vidare och vidare, genom generationer, tills det inte finns någon kvar som verkligen kan berätta vad som hände, och sanningen har förändras både här och där. Så kanske är det inte alls sanningen längre. Men hur ska någon kunna veta det, om de/den som var där sedan länge är borta och sanningen förändrad? Klurig den va? Haha nej, hoppas bara ni fattar vad jag menar.
Det där med källkritik är svårt, jag menar, hur vet man om källan ljuger? Det kanske inte ens är meningen, jag menar källan kanske tror att det den meddelar är sanningen, och då blir det ju ganska krångligt. Sanningen kan förvridas så. Det är svårt helt enkelt.
Men sanningen är svår. Även om den på ett sätt kan anses lätt eftersom sanningen är helt enkelt sanningen. För vissa är det kanske svart och vitt. Men för mig är det åtminstone mer komplicerat. Sanningen kan vara något av en balansgång. Vad ska man säga, vad ska man inte säga, hur mycket ska man berätta? Är det verkligen att ljuga om man medvetet undanhåller sanningen? Det är många frågor.
Vänta jag har faktiskt ett bra citat uppskrivet någonstans om sanningen. Den handlar om det där med balansgång...
"Att säga sanningen är en svår balansgång. Hur mycket ska man dela med sig och hur mycket ska man behålla för sig själv? Vilka sanningar kommer att skada men inte förgöra och vilka kommer att tillfoga sår som aldrig kan läka?"
ur: Matchad, av Ally Condie (sida 342)Japp där har ni något att tänka på va? Haha, ha det bra allihopa!
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar